Länge sedan sist..

Idag är det 7 månader sedan Basti blev klar med sin behandling. Det är obeskrivligt skönt att se hur vi kommer längre och längre från den tiden som var den värsta i våra liv. Idag var det dags för blodprov igen. Påväg till sjukhuset sa Basti att han nästan glömt bort hur man tar stick i fingret vilket är ett starkt tecken på att han lever här och nu utan att tänka för mycket på det jobbiga eftersom han fått så många stick i fingrarna att han knappast kan ha glömt. Det var två månader sedan förra gången. Även vi försöker leva här och nu men ibland kommer minnena och rädslan tillbaka väldigt starkt. Det brukar bli värre i samband med provtagningar då det ändå finns en risk att cancern kommer tillbaka. Den här hösten/vintern som är första efter avslutad behandling och då minnena i sociala medier dyker upp från tre år sedan blir det en klump i magen. Jag förstår att det är mycket som inte är bearbetat för annars skulle jag inte reagera som jag gör samtidigt som omgivningen tycker att nu är ”allt bra” för nu är han frisk. Tyvärr är det inte så lätt, jag jobbar ständigt för att komma framåt.

Basti i väntrummet mer stickpresenten som blev en dinosaurie.

När vi satt i väntrummet idag var det en liten kille som nog var i samma ålder som Basti när han blev sjuk. Han hade knappt något hår och jag fick känslan av att även den lilla pojken hade cancer (men kan såklart vara något annat som gjorde att de var där). När det var deras tur och sköterskan öppnade dörren började pojken gråta och ville inte alls gå in. Då sköterskan verkade känna igen familjen gav hon dem en värmedyna för att försöka värma hans små fingrar innan det var dags för honom att bli stucken. Pojken skrek, grät och slängde iväg både pappret och värmedynan. Han lyckades slingra sig ur pappans famn och kröp under soffan där han la sig för att gråta ljudligt. Själv satt jag en bit därifrån och kände hur ögonen började tårfyllas för jag verkligen kände med både barnet och föräldrarna. De lyckades dra ut honom från soffan, mamman lyfte upp och skulle trösta honom men han drog henne i håret för att visa sina känslor för vad han visste skulle komma. När pappan tog över försökte han skalla honom för han ville tillbaka till tryggheten under soffan på det skitiga golvet i väntrummet. Tillslut blev det deras tur och jag kunde höra den lille killens skrik genom dörren. Tittade på Basti och strök honom över kinden. Den maktlöshet som man känner som förälder när man måste tvinga sitt barn till något som de verkligen inte vill är fruktansvärd. Man vill bara springa därifrån men tyvärr får inte hjärtat styra utan man vet bättre och därför måste man ta sig igenom saker ingen borde behöva göra. Varför skriver jag om detta egentligen undrar kanske ni? Det var en stund som verkligen berörde mig och där jag önskade att jag kunde göra mer. En stund som påminde mig om att livet är skört och det gäller att leva här och nu även om vi ofta prövas så gäller det att ha fokuset längre fram för att orka i det jobbiga. Samtidigt som jag nu när jag är längre fram insett att vissa saker som jag har skjutit framåt inte försvunnit utan det krävs hårt arbete för att bearbeta allt som jag tvingat Basti till under de här åren. Där och då hade jag/vi inga val för att han skulle bli frisk, det visar bilderna för tre år sedan då han var så liten, sjuk och svag med fruktansvärd smärta. Idag är han en livfull kille som glömt bort hur man tar stick i fingret, bestämmer att sköterskan ska räkna till fem istället för tre innan hon sticker, fokuserar på tomten och kommande kalaset ute för kompisarna på förskolan.

2 reaktioner på ”Länge sedan sist..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s