En vecka kvar

För 2,5 år sedan var jag ovetandes om vad som skulle hända. Några dagar senare hade Basti feber igen vilket gjorde att jag tillslut bokade det där läkarbesöket på barnläkarmottagningen som gav besked som förändrade livet för oss. När vi några dagar senare gick igenom behandlingsschemat med olika alternativ kändes det som att valborg 2020 var något avlägset som jag inte förstod hur vi skulle ta oss till. Eller rättare sagt de första dagarna när Basti ändå var pigg så förstod jag inte ens att han var sjuk, utan det var de kommande månaderna när biverkningarna avlöste varandra som tankarna kom om vi ens skulle komma till 2020 tillsammans. Jag var snabb på att slå bort de dåliga tankarna och fokuserade på målet, särskilt när jag var tillsammans med andra. Det var jobbigare de dagarna/nätterna som jag var hemma själv i den tomma lägenheten, då blev allt så verkligt eller overkligt på ett annat sätt. Men vi har tagit oss hit tillsammans! Inte hela vägen i mål än, men kvarstår bara en vecka. Resan har gått upp och ner, med höga berg som vi tagit oss över för att sedan få hämta andan i nerförsbackarna när vi kommit över krönen och fortsatt på raksträckorna.

Det är svårt att beskriva för någon annan allt vi tvingats vara med om och alla känslor som behövt hanteras på olika sätt. Jag har försökt i denna blogg och i samtal, men varit sämre på det den senaste tiden. Det är även svårt att förklara all glädje denna resa inneburit. Även om vi är många som tyvärr gjort samma behandlingsresa med våra barn så har resorna varit olika med toppar och dalar i olika nivåer och på olika ställen. Det är ganska lätt för utomstående att se det jobbiga men missa de bra stunderna, för de blir inte lika tydliga. De bra stunderna kan även vara de stunderna som man oftast tar för givna och som man tidigare aldrig skulle uppmärksammat för det ”är så det ska vara” i vardagen med barn. Att hämta och lämna sitt barn på förskolan är något som tillhör väldigt mångas vardag och som tas för givet, även om många i dessa tider säkert upplevt att det inte är en självklarhet pga covid-19, men för oss har de dagarna då vi fått hämta och lämna Basti på förskolan verkligen varit bra dagar och stunder. Även om det inte varit många timmar åt gången han varit där. Både för honom som fått leka med kompisar och för oss som fått jobba och fått lite ”egen tid”. Att bara få tänka lite på sig själv och andas utan att höra ”mamma, mamma.. hjälp mig” kan vara rena lyxen ibland även om det innebär att jag sitter framför datorn för att hjälpa en medlem och inte har det ”lyxigare” än så rent objektivt. Men att få ”styra” sin tid samtidigt som Basti är på en bra plats med nya utmaningar tillsammans med andra barn ger mig lugn och tillfredställelse.

På torsdag väntar sista läkarbesöket innan Basti får ringa i en klocka på avdelningen som visar att han är klar. En klocka som kommer låta över hela avdelningen. En klocka som förkunnar att han då klarat av 2,5 års tuff behandling med en hel del biverkningar vilket vi ofta påminns om när vi pratar med personalen som var med redan från dag 1. Vi har själva inget att jämföra med direkt men med deras ord får vi lite perspektiv på att Basti kanske inte haft den ”lättaste” vägen hit. Jag har många jobbiga minnesbilder kvar från vår resa som jag ibland funderar på hur jag ska hantera, om de behöver bearbetas på något särskilt sätt eller kan användas till något bra. Förhoppningsvis kommer framtiden ge svar på det eftersom jag är medveten om att de finns där.

Nu väntar snart vår ”nya” vardag där vi ska få ihop allt som alla andra hanterat under den här tiden som vi har varit i vår ”bubbla” och som vi levde med tidigare. Det blir jobb för oss båda, förskola för Basti, arbetet med AjaBajaCancer fortsätter och jag har fortfarande planer på att skriva någon eller några fler barnböcker. Det gäller bara att hitta sätt att få ihop vardagen med drömmar och ambitioner för ett lyckligt liv. Men först ska vi ha nedräkning till torsdag, ringa i klockan, fira det vi tillsammans klarat av och hålla alla tummar och tår i världen att cancern aldrig mer hälsar på som en oinbjuden gäst hemma hos oss.

6 reaktioner på ”En vecka kvar

  1. Det är med blandade känslor som jag läser ditt inlägg. Jag håller tummarna hårt tills torsdag och kommer vara med er i tankarna då. Vi ska också fira segern med er på håll och vi hoppas få se en segerbild på Basti i bloggen. Många många styrkekramar från mig 🍀❤️
    // Fifi

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s