Minnen

På Facebook kommer det upp minnen från två år sedan och ett år sedan som påverkar mig så pass mycket att tårarna rinner ner för kinderna. För två år sedan gjorde vi ultraljud på Basti på förmiddagen och strax efter lunch sövdes han för första gången. Redan vid ultraljudet var allt klart att det var cancer efter att personalen som gjorde undersökningen svarade att det inte ser ut så på en frisk människa. Runt 16 kom en läkare med en pärm och en sjuksköterska på rummet och berättade att Basti hade leukemi, något jag visste men som nu var fakta. 16.37 lade jag ut ett inlägg på facebook med beskedet och det är allas stärkande ord i kommentarerna som idag fick mina ögon att svämma över.

Jag minns hur jag den dagen knappt lämnat Bastis rum på avdelningen för rädslan för det som väntade i korridorerna med barn utan hår, endel uppsvullna av kortison och de flesta med droppställning. Micke fick ta den biten med Basti utanför rummet när det inte handlade om undersökningar. Men efter beskedet kändes det som att väggarna kom emot mig och rummet krympte så då gav jag mig ut i korridorerna. Det var en lugn fredagseftermiddag och jag satte mig på en liten stol utanför det som då var lekrummet på avdelningen. Tårarna rann fortfarande ner för kinderna och Basti busade som om inget hade hänt. Då kom en pappa fram till mig och började prata på ett avslappnat sätt. Han var inte rädd för att prata med mig trots att jag grät och han visste att vi var nya på avdelningen. De hade haft samma rum som oss när de fått besked om sin dotters cancer tidigare. Det var Siris pappa. Efter en stund kom Siris mamma nästan springandes och bad om ursäkt för att Robin kan vara lite ”på”. Det jag inte visste då var hur mycket denna familj skulle komma att betyda för oss. Hur Basti och Siri skulle finna varandra på ett sätt att de kunde motivera varandra att komma ut i korridorerna för att titta på sina plattor. Detta har gett mig många fina samtal med Siris föräldrar som jag är så tacksam över. Eftersom de var där med några veckors mellanrum trodde jag inte vi skulle träffas så ofta men det visade sig bli många gånger då vi var kvar på sjukhuset några månader. Är så tacksam för att vi fick den kontakten då som hjälpte mig att våga vara utanför rummet och för de vänner jag fått.

Detta är inget som händer här och nu men där mina minnesbilder är som om det vore igår samtidigt som det känns som en evighet sedan. Jag hoppas att betydelsen av att våga prata med någon som uppenbarligen fått ett dåligt besked och som mår dåligt ska ge kraft till andra att våga göra samma sak i vardagen. Det behöver inte handla om cancer, sjukdom eller andra konkreta saker men att våga vara en medmänniska när någon verkar må dåligt är så viktigt även om det kan vara läskigt.

3 reaktioner på ”Minnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s