Sondbyte

Idag var det dags igen för att byta sonden, tänk att det redan gått 3 veckor sedan sist. Det känns både som igår och som fr en evighet sedan, försöker hela tiden tränga bort minnena från just sondbytena då de är så jobbiga för både Basti och mig. Redan när vi kom in på sjukhuset idag kändes det väldigt tungt, vet egentligen inte varför men kändes lite som att sjukhusluften var extra tung att andas. Basti sov när vi kom upp till avdelningen så det jag fick börja med var att väcka honom för att berätta att vi var framme och skulle byta sonden. Efter ca 10 minuter gick vi in i behandlingsrummet tillsammans med två sköterskor och en undersköterska, Basti bara grät så att tårarna sprutade. Eftersom de här sköterskorna inte varit med och bytt sonden på Basti tidigare visste de inte riktigt vilken tejp vi brukar använda för att det ska vara så skonsam för hans kind som möjligt. Jag försökte förklara vilken tejp och hur den ska sitta samtidigt som jag hade Basti gråtandes i knät och han höll för näsan samtidigt som han skrek att han inte ville. Där och då kände jag bara för att gå ur rummet och strunta i allting, vet att personalen gör sitt bästa men att samtidigt förklara för dem om tejpen kändes så jobbigt. Sedan skulle de mäta upp den första tejpbiten och Basti viftade med både armar och ben då jag lyckats bända bort honom ifrån mig. Sedan var det dags att mäta ut hur lång del av sonden som skulle ner i näsan för att hamna rätt. Även om detta inte känns på Basti fortsätter han att skrika och lyckas även slita loss armen och ta tag i sonden. Han håller ett hårt grepp om slangen och säger ”kan inte släppa” medan vi är 2 eller 3 vuxna som försöker bända upp hans små fingrar innan vi lyckas få loss den. Basti skriker ”mamma, håll inte fast mina ben” jag försöker säga att jag gör det för att han annars sparkar mig och sköterskorna men han tycker ändå att jag ska släppa. Jag försöker för att ge honom en chans och för att jag inte ska behöva använda mer kraft än nödvändigt, men det funkar inte för han sparkar hejdlöst runt sig. Så det blir ett nytt benlås med mina ben. Låser fast hans armar och händer med min ena arm medan den andra håller jag fast hans huvud som han vägra ha stilla. En sköterska står bakom mig för att hjälpa till att fixera huvudet medan den andra håller i så han inte ska få loss en hand. Det känns så fruktansvärt att vi ska behöva gå igenom detta och när de börjar ta in slangen i näsan får jag uppmana Basti att andas. Jag märker samtidigt hur det kommer en massa vitsaliv i hans mun och då brister det för mig. Tårarna rullar ner för mina kinder och jag kan inte längre hålla borta alla känslor som jag brukar vara ganska duktig på att stänga av. Det gäller att trots allt fokusera på uppgiften och inte släppa taget, vi lyckas och sonden är på plats efter många tejpbitar. Jag önskar så att vi slapp detta var tredje vecka för det är så otroligt tufft. Vi ska testa om Basti kan svälja tabletter och öva på det hemma för att försöka undvika dessa sondbyten framöver.

Kanske kändes det extra tungt idag eftersom vi förra helgen återigen blev medvetna om hur osäkert livet med cancer är. Det har varit väldigt lugnt några månader med ”bara” blodprover, läkarbesök och sondbyten men det har ändå rullat på någorlunda, men då får han feber och dagarna på landet som vi skulle ha tillsammans byttes mot ett rum på akuten och sedan hög feber och hosta i nästan en vecka och då med extra blodprover. Helt plötsligt kändes det som vi blev starkt påminda om att det inte går att planera något utan att vara beredda på att allt förändras. Att stå där på landet med Basti som helt plötsligt hade 39 grader på kvällen och att rodda ihop allt med transporter och hund mm tog fruktansvärt mycket energi från mig och det kändes som ett stort bakslag och har lett till en osäkerhet kring resten av sommaren. Känner hur jag brottas med känslorna nu när Basti mår bättre om det är ”värt” att åka ut till landet med tanke på att han kan få feber igen. Jag vet att allt löser sig även om han får det men ändå så känns det som att det tar mindre energi att ”bara” vara hemma med tryggheten att sjukhuset är nära. Samtidigt vet jag att det inte är helt logiskt att tänka så och att man behöver fylla på med energi för att orka och inte bara tänka att man ska minska energitjuvarna. Tror dock att dessa känslor inom mig som behöver hanteras bidrog till att dagens sondbyte blev än jobbigare än vad de brukar vara och varför jag kände mig helt slut på vägen hem från sjukhuset medan det känns som Basti redan ”glömt/förträngt” det som var och istället är inne i sin lek med sina superhjältar. På det sättet är barn fantastiska och jag önskade att jag hade den förmågan i dessa stunder.

3 reaktioner på ”Sondbyte

  1. Mitt älskade 💜lilla stora, 💙duktiga, ❤modiga💜, starka ❤barnbarn om jag kunde byta med dig så gjorde jag det 😟

    Gilla

  2. Oh vad jobbigt! Jag hoppas också att han i fortsättningen kan ta tabletter. Ni verkar ha det det så mysigt på landet så det är säkert värt att försöka vara där. ❤️

    Gilla

  3. Stackars liten jag lider med er båda på olika vis hoppas han slipper sonden snart så att ett problem blir mindre. Längtar tills vi ses snart o kan hitta på roliga saker❤️😘

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s