Morsdag

Ännu ett år har gått sedan alla mammor hyllades lite extra och jag tycker det är väldigt fint med dessa dagar att uppmärksamma personer lite extra. Det är dock ingen självklarhet för alla att få kalla sig mamma även om man vill. Jag skrev om detta förra året och om hur vi fick kämpa i flera år för att få bli föräldrar, något jag innan trodde var en självklarhet men som det visade sig inte alls vara. Vi hade gett upp hoppet när vi tillslut fick ett plus på den där stickan som aldrig tidigare gett något annat än negativa besked. Då hade det gått nästan tre år av känslor som inte går att beskriva för andra som inte varit i situationen. Är så tacksam över att vi tillslut fick vår superhjälte i vårt liv och samtidigt tänker jag på alla som fortfarande kämpar eller som tvingats ge upp hoppet.

Efter denna känslomässiga bergodalbana fick vi lugn i nästan två år innan vårt föräldraskap fick nya prövningar. Cancern kom och förändrade vårt liv för alltid. Min roll som mamma blev något helt annat än jag föreställt mig. Förutom att ge all kärlek och leva livet har vi fått vårda vårt barn och se honom lida. Vi har fått extra mycket tid tillsammans men tvingats göra många saker mot honom som jag aldrig trott ingick i föräldraskapet. Min bild av mig som mamma och vad Basti skulle få göra mm har helt slagits undan. Han äter chips till frukost, tittar på plattan hela dagen och kan vara inne flera dagar i rad utan frisk luft. Men något som är kvar i min bild av hur det är att vara mamma är all kärlek jag känner för min son som är den bästa killen jag vet och som jag skulle göra allt för honom.

Igår var vi på Barncancerfonden Stockholm Gotlands 40 års jubileum, de är grunden för Barncancerfonden. Hade inte sjuksköterskorna och läkarna kämpat för barnen och familjerna hade det inte sett ut som det gör idag med barncancervården. Med största sannolikhet hade prognoserna inte förändrats på samma sätt som de gjort tackvare alla pengarna till forskningen som kommit in till Barncancerfonden. Hade vi levt då hade Bastis odds för att fortsätta livet varit något helt annat och då hade mitt föräldraskap fått en helt annan utgång med största sannolikhet. Igår när jag satt där på Solliden och kören började sjunga började tårarna rulla ner för mina kinder. Micke tittade på mig och funderade nog på vad jag gjorde, så fint sjöng de inte. Men i den stunden slog allt emot mig. Alla känslor och oron jag bär på men oftast tränger undan kom fram där och då. Livet är så jäkla orättvist och tufft för många. Vi tvingas gå igenom denna resa och vissa kommer inte fram som en samlad familj vilket gör så fruktansvärt ont i hela kroppen. Jag tänker på alla familjer som drabbas av cancer och alla barn som inte vinner mot den. Tillåter mig att gråta en skvätt men sedan gäller det att bita ihop igen för det går inte att ha dessa känslor framme om jag ska orka med att vara en bra mamma för min superhjälte ❤

2 reaktioner på ”Morsdag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s