Framsteg

Första gången sedan Basti blev sjuk för nästan 1,5 år sedan som han fick åka iväg på äventyr till mormor och morfar. Det blev en lång bilresa som han hanterade galant genom att först sova till Linköping för att sedan vara lugn resten av resan ner till Blekinge. Trots många mil och timmar att sitta stilla så var det bara en gång han blev ledsen och det var för att mormor började prata om lekplatsen utanför bilen. Jag är sjukt imponerad av vår lilla kille.

Väl framme sprang Basti runt och undersökte allt, tror inte han minns när han var här senast för ca 2 år sedan eftersom han endast var 1,5 år. Det gäller nu att ta tillvara på dagarna här nere tillsammans och Basti har redan sagt att han tycker det är mysigt hos mormor och morfar. Vi håller även tummarna för att han inte får feber och att vi då måste uppsöka läkarvård här nere.

Just nu håller vi även på att träna Basti på att svälja medicinen istället för att använda sonden. Sedan i onsdags efter det hemska sondbyet har han tagit cellgifterna som vi ger varje dag i munnen men vi tar en sak i taget för den andra medicinen som han får fyra gånger på helgen kräktes han upp. Tror det blev för mycket samtidigt och vill inte avskräcka honom från att ta någon medicin i munnen. För att motivera honom lite extra har jag gjort ett schema som efter olika antal dagar som han klarat av får besöka leksaksaffären. Det känns som att denna muta hittills har fungerat. Hur gör ni andra med mediciner och för att slippa bråka varje dag om det?

Avseende sondbyet i onsdags så har jag nämnt att det var väldigt jobbigt. Jag fick sitta och hålla fast honom med ena handen över pannan för att hålla fast huvudet och andra armen över bröstet för att hålla fast armarna medan mina ben låste fast hans samtidigt som han skriker att han inte vill. Första försöket kom slangen ut genom munnen så den fick tas upp igen efter några försök att få den rätt. Basti skrek och kräktes lite men blev nästan lite blå för att han skrek så att han glömde andas. Andra försöket gick bättre även om den inte bara åkte ner smidigt. Denna känsla är så fruktansvärd och går inte att förstå om man inte varit med, men hoppas alla andra slipper det. I onsdags blev han så ledsen och nedstämd att inte ens en stor bulle kunde motivera honom till att le och släppa det som varit. Nu hoppas vi att han inte behöver genomgå detta så många fler gånger.

En reaktion på ”Framsteg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s