Minnen

Försöker vila och inser att mina funderingar den senaste tiden även tagit fram minnen som jag trodde jag var klar med, men som nu återigen upplevs när jag sluter ögonen. Det är den där dagen för knappt 1,5 år sedan, min födelsedag som spelas upp igen.

Jag minns hur jag bråkade med Micke på morgonen angående firandet av mig på min födelsedag eller dagen vi skulle ha en fest några dagar sedan, vi hade helt enkelt olika uppfattningar i denna fråga vilket gjorde mig besviken när jag skyndade att packa ihop mina saker inför en kommande konferens och Bastis saker då vi skulle till barnläkarmottagningen på Mama Mia. Jag minns hur vi satt på en bänk i en korridor och mina tankar som fortfarande var besvikna på Micke. Det var flera föräldrar med sina barn som gick in och ut i rummen innan det var vår tur. När Bastis namn ropades upp gick vi in i ett relativt stort rum och satte oss framför en manlig äldre läkare som undrade varför vi var där. Jag berättade att Basti haft feber som kommit och gått en längre tid, men bara några enstaka dagar varje gång. Han hade även börjat sova mer och äta betydligt mindre, han ville inte ens äta godis och glass utan enbart välling. Han hade små blåmärken på benen och jag hade framförallt reagerat på de små under blöjan. Läkaren började fråga mig om mer detaljer, sen när ville han sova mer och äta mindre? Hur mycket åt han och hur var det närmare med febern och blåmärkena? Alla dessa frågor som jag egentligen inte hade några definitiva svar på utan mer en känsla som jag även fått bekräftad av förskolan. Jag fick höra att människor egentligen kan leva enbart på välling hela livet. Jag kände då att jag bara ville därifrån, kanske var fel att gå till läkaren med Basti och särskilt på min födelsedag när jag redan var stressad inför konferensen. Jag fick ta av Basti byxorna och blöjorna men fanns inte så många blåmärken som tidigare. Läkaren kom fram till att han ändå ville ta ett blodprov och att vi bokade även in en återbesökstid veckan efter. Vi lämnade blodprovet och jag minns att jag tyckte Basti var så duktig eftersom jag själv har svårt med blodprov och sprutor.

Jag stressar från läkarbesöket och känner mig fortfarande lite dum över att jag gått dit och tagit upp hans tid. Jag möter Micke på vägen för att lämna över Basti och jag är fortfarande irriterad över vår morgon tillsammans. Väl på jobbet stressar jag upp till mitt rum och hämtar mina saker samt datorn som jag aldrig brukar ta med på sådana här tillställningar. Stod i hissen med en ny kollega och berättade om morgonen samt hur läkarbesöket hade varit, blev nog lite väl mycket info till kollegan som jag egentligen aldrig pratade med tidigare då hon var ny. Hela bussresan från stan kunde jag inte släppa det som varit. Vi påbörjade konferensen och tillslut var det äntligen lunch. När vi stod och väntade på maten var jag irriterad för att vi inte fick börja ta mat och klämde ur mig ”den här födelsedagen kan inte bli sämre än den varit i alla fall”.

Efter mat i magen och när konferensen börjar igen blir livet lite bättre. Jag har släppt morgonen och ser fram emot kvällen där jag varit med och planerat underhållningen. Det blir fikapaus med tårta och sång för en annan kollega som fyllt jämt någon dag dessförinnan men som ändå köpt en liten present till mig. Blev så glad då det var första presenten på min födelsedag och jag gillar att bli uppvaktad så denna fina gest betydde väldigt mycket.

När konferensen sedan började för sista passet den eftermiddagen började telefonen ringa, okänt nummer. Jag svarade inte, men kände att jag borde. När sedan ett röstmeddelande lämnades kände jag att det vände sig i magen och hjärtat började slå snabbare men försökte ignorera det. Några minuter sedan ringde telefonen igen, det var Micke. Jag tryckte bort samtalet trots att jag nu förstod att jag inte borde göra det. Fick snabbt ett meddelande ”ring mig”. ”Ringer sedan när jag slutat” ”Gå ut och ring nu, det gäller Basti”. Jag tog med mig telefonen ut och ringde Micke som berättade att läkaren ringt honom för att Bastis prover inte såg bra ut. ”De misstänker blodcancer eller annan blodsjukdom, men skulle teoretiskt sätt även kunna vara ett kraftigt virus.” Jag kunde inte riktigt förstå vad han sa eller vad det betydde, men jag fick läkarens nummer och skulle ringa själv. Orden snurrade i huvudet och tårarna sprutade samtidigt som det var ett tryck över bröstet, men trots detta skulle jag tillbaka in i konferensen. Min chef stoppade mig i dörren och ledde mig ut igen med mina tårar som forsade. Jag berättade om samtalet med Micke och att jag inte visste vad jag skulle göra nu. Jag upprepade ”4 av 5 överlever, det säger reklamen”, mina kollegor undrade vad jag pratade om men var Barncancerfondens reklam på TV jag refererade till. Många kollegor samlades sedan vid mig och jag berättade för dem men visste inte vad jag skulle göra. Efter en stund gick jag in på mitt rum och ringde läkaren för att höra allt själv. Jag skrev ner en massa ord på ett papper men när jag lagt på visste jag inte vad jag skulle göra med dem. Vem skulle jag ringa och skulle jag åka hem? Vad betyder det med blodcancer för ett barn? Mina minnen gick till att min farfar gick bort i det när jag var 6 år. Kommer mitt barn dö?

Jag bestämde mig för att den första jag skulle ringa var Anna, en av mina äldsta och klokaste vänner som dessutom är läkare. Hon var så klok och samlad, kunde berätta mer om orden jag antecknad och hur allt hängde ihop. Hon gav mig struktur i det samtalet både för att förstå läkaren men även för att jag skulle veta vad jag skulle göra och sa att mitt fokus ska vara Basti, mig och Micke. Ska inte bry mig om vilka jag borde ringa och i vilken ordning för att det ska kännas ”rätt” för dem i vår omgivning. Jag ringde mina föräldrar och Bastis faster medan Micke ringde sin mamma som för tillfället var barnvakt till Basti och sin faster. Därefter gick jag till min kollega som erbjudit sig att köra mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra men efter samtal med barnonkologen som ville att vi skulle komma in så fort som möjligt var det bara att packa väskan och bli hemskjutsad för att hämta Basti och hans svärmor. Vi visste inte om vi skulle till akuten eller vart vi gick in, vid det tillfället hade jag aldrig besökt NKS tidigare. Vid entrén väntade Bastis faster med man och sedan kom även Micke innan vi begav oss upp till plan 12 och barnonkologen. Eftersom det var så sent såg vi inte några vad jag minns idag men vi fick ett rum direkt där det utanför stod ”välkommen Sebastian med familj”. Jag förstod nog inte vad vi gjorde där trots mina telefonsamtal med läkare och samtal när vi kom dit. Basti sprang ju omkring och lekte, älskade uppmärksamheten från alla och jag hade ju bara varit en nojig mamma tidigare den dagen.. Därifrån har vår resa fortsatt efter att livet förändrades den dagen. Jag som trodde jag bearbetat och begravt den dagen som var den hittills värsta i mitt liv, men det har jag tydligen inte. Frågorna kommer fortfarande, gjorde jag rätt vid samtalen? Betedde jag mig som jag borde? Kommer nig aldrig få svar på frågorna men det viktigaste är att gå framåt och göra det som är bäst för Basti, Micke och mig oavsett vad samt att vi vågar ta hjälp av nära och kära för tillsammans klarar vi mycket mer.

5 reaktioner på ”Minnen

  1. Hej Ellionor! Känner igen det där, att minnena plötsligt sköljer över en och känns lika mycket igen, trots att man tycker att man bearbetat dem. Det är som att varje minne har flera lager, där varje lager behöver bearbetas. Hur som helst vill jag säga att jag tycker du skrev texten om Julia så himla fint! ❤ Kram till er! / Elliots mamma

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s