Årsdag

Jag vaknade förväntansfull då det var min födelsedag och hade förhoppningar om att hinna bli lite firad innan det var dags att åka iväg med Basti till läkaren. Micke var trött och sa inte ens grattis då han tyckte att vi skulle fira mig på lördagen med en fest så han tänkte att det var då allt firande skulle ske eftersom jag dessutom skulle iväg tills dess. Vi hade olika uppfattningar i den frågan och jag minns att jag var ganska missnöjd när jag klädde på Basti.

När vi kom in till läkaren var det full på Basti som ställde frågor om hur länge han sovit mer och ätit mindre, när kom blåmärkena och hur ofta har han feber. Jag kände mig dum som inte kunde svara mer exakt på dessa frågor men sa inget om min misstanke om leukemi. Jag hade haft full koncentration på att orka med allt som livet bestod av att jag inte noterat tider mm. Jag hade till och med börjat dra i en broms genom att styra upp så att Bastis farmor skulle hjälpa mig i veckorna med att hämta en dag då jag kände att jag började tappa kontrollen och svettades bara av att stå still i rulltrappan till jobbet. Läkaren ville att vi ändå skulle ta blodprov för säkerhets skull och vi skulle ses veckan efter på höstlovet för en återkoppling av proverna.

Micke mötte upp mig på vägen till jobbet för att ta över Basti innan jag skulle åka iväg på konferens. Jag var fortfarande inte helt nöjd med morgonen vilket Micke fick känna av men han lovade att det skulle bli bättre på lördagen. Jag stressade upp på jobbet, plockade med mig datorn som jag aldrig brukar göra och minns hur jag träffade en kollega i hissen som jag berättade om morgonen för och att jag kände mig löjlig som misstänkte leukemi nu när läkarna aldrig nämnde det.

Vi åkte sedan bussen till konferensen vid Djurönäset och påbörjade därefter konferensen. Lunchen var relativt sen och när vi stod och väntade på att de skulle släppa in oss kläckte jag ur mig att den här dagen kan bara bli bättre för det hade varit en värdelös start på min dag. Kollegorna skrattade och höll med mig, vi började prata lite om kvällens middag innan det var dags för lunchen.

Till eftermiddagsfikat blev det tårta för en annan kollega som fyllt jämt några dagar innan och jag fick en present av henne, nu vänder det ordentligt tänkte jag. Bara någon halvtimme efter fikat började min telefon att ringa, okänt nummer. Magkänslan sa att detta måste vara från läkaren men jag valde att inte svara. Jag såg hur jag fick ett sms med att någon lämnat röstmeddelande. Några minuter senare ringde Micke men jag valde att inte svara då heller utan bad honom skicka sms. Han bad mig då gå ut och ringa mig för det gällde Basti.

Det overkliga samtalet som bekräftade mina misstankar minns jag aldrig. Med tårarna rinnandes längs kinderna ville jag in i konferensen igen men min chef hejdade mig. Det enda jag upprepade var ”4 av 5 överlever, det säger reklamen”, tänk vad en reklam på TV gav mig i den stunden.

Därefter blev det flera telefonsamtal till vänner och familj innan planen med sjukhuset var klar att vi skulle åka in så fort vi kunde. Är så tacksam över att jag slapp ta en taxi utan att min kollega körde mig hem för att hämta Basti och hans farmor för att köra oss alla till Karolinska. Vi gick in på akuten då jag missat vart vi skulle men blev hänvisade till plan 12. Utanför väntade Micke, Bastis faster och farbror som gjorde oss sällskap in på denna plats jag aldrig trodde jag skulle behöva besöka, än mindre med mitt barn som nu ändå verkade må hur bra som helst.

Det blev samtal med läkare, sjuksköterskor och provtagning som inte gick så bra då de hade svårt att sätta nålen. Micke tog hand om Basti i den situationen då han skulle ta prover mm eftersom jag inte tål blod så bra. Dagen efter fortsatte provtagningarna och han sövdes för första gången innan vi fick det bekräftat att han hade leukemi.

Jag kommer aldrig mer säga att det inte kan bli sämre efter mina upplevelser den hör dagen och jag kommer alltid vara tacksam för det jag har och alla fina människor som stöttar oss hela tiden på olika sätt.

Är även väldigt tacksam för att jag direkt efter besked om diagnos vågade gå ut i korridorerna och att vi där träffade en fantastisk familj som verkligen gjort skillnad för oss. Utan deras mod att börja prata med mig hade jag antagligen gömt mig inne på rummet i flera veckor men nu öppnade detta upp för samtal och allt som verkade så konstigt då när jag hörde föräldrar prata om kurer, strålning mm är nu endel av min vardag som inte alls är konstig. Tack även till er som hörde av er efter mitt inlägg i Heja Livet på Facebook för att sedan möta mig för en kaffe på sjukhuset, det gjorde verkligen skillnad att känna att vi inte var ensamma i den situationen vilket är drivkraften nu till AjaBajaCancer.

3 reaktioner på ”Årsdag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s