Berg och dalbana

Vilken dag det var igår. Började strax innan lunch då en fd kollega hörde av sig för att höra om vi ville ha biljetter till Globen på söndag för att titta på dinosaurierna med Basti. Att hon tänker på oss ett år efter hans diagnos gjorde mig tårögd och när jag berättade vid lunchen om detta blev vi alla väldigt berörda av den kärlek och omtanke som finns runt oss. Är så innerligt tacksam för alla tankar och hejarop längs vår väg till målet.

När jag sedan kom upp efter lunch till mitt rum stod det en fin blomma på skrivbordet från en kollega då hon inte är här när jag fyller år på fredag. Vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta. Dagen fortsatte med en middag med tidigare kollegor och vänner varpå Basti fick en present för att han klarat sitt första år av behandling. Därefter åkte jag hem och fick ta emot en bukett rosor av Micke och Basti, vet inte vad jag gjort för att förtjäna allt detta denna dag men är väldigt tacksam.

Därefter vände dagen från all lycka till tråkiga besked. Ett barn från avdelningen hade fått ett bekräftat återfall och en annan familj väntar på röntgen för att se om även det barnet fått ett återfall. Jag kände hur luften gick ur mig i samband med de beskeden. Jag hoppas verkligen att det inte kommit tillbaka till barnet som ska genomföra röntgen och att behandlingen biter och lyckas hålla cancern borta för alltid på det andra barnet den här gången. Denna ständiga ovisshet och rädsla som finns för att cancern ska komma tillbaka är svår att hantera, samtidigt som man bara vill framåt och försöker hitta tillbaka till ett cancerfritt liv så är man livrädd att den objudna gästen ska komma tillbaka. Även om det inte är vi som drabbats den här gången så blir det jobbigt då jag känner otroligt mycket med dessa familjer. Jag vill så gärna göra något för dem i denna situation men vet inte vad, har hört av mig och hoppas att de vet att jag verkligen menar det när jag säger att jag finns där för dem. Förhoppningsvis kan vi även ses utanför sjukhuset då behovet av att träffa vuxna för oss föräldrar är stort när man är hemma med sitt barn och även barnen har stort behov av att träffa andra barn.

Detta är livet på gott och ont, från förmiddagens glädje till kvällens tunga besked. Det finns inget man kan göra åt det förutom att leva i nuet och försöka göra det bästa i situationen vilket kan låta klyschigt men är ändå så sant och viktigt. Vi har en tendens av att bara planera och planera utan att stanna upp för att se vart vi är just nu, frågan är om det är ett bra sätt att leva? Jag har ofta planer och mål men har sedan Basti blev sjuk försökt att ändå leva här och nu. Detta är en stor utmaning för mig men som jag tränar på oavsett om jag vill det eller inte eftersom vi aldrig vet hur Basti mår eller vad han orkar med mer än just nu.

En reaktion på ”Berg och dalbana

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s