Att jag fick möjligheten att vara vuxen med kollegor och göra avbrott från vardagen med allt vad det innebär har gett mig påfyllning av energi. Även om jag mitt under en middag kom på att det var torsdag och att läkarna inte ringt om hans mediciner kunde jag släppa hemmet ganska väl. Jag kunde ju ändå inte göra något när jag inte var där och Micke hade koll på läget här hemma.

De hade haft några tuffa dagar här hemma efter Bastis cellgifter i onsdags och kortison i fem dagar. Även om det ”bara” är fem dagar med kortison är det jobbigt för alla och framförallt för Basti. Hans tålamod är som bortblåst vilket gör honom extremt grinig och gnällig när han inte får som han vill. Jag upplever honom som tröttare än normalt när han inte är upptagen med något som distrahera honom. Jag tycker synd om honom som inte kan reglera sitt humör och alla känslor pga kortisonet, det är dock skönt att veta att om några dagar är han antagligen sig själv igen.

Nu när den här behandlingen är klar med kortison är det bara en sådan till i december och en högdosbehandling när vi ligger inlagda den 7 november till den 10e om allt går enligt plan. Känns väldigt skönt att det efter dessa behandlingar blir lugnare, men samtidigt är det konstigt att det är 1,5 år kvar av cellgifter som ska ges varje dag hemma.

En reaktion på ”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s