Trötter

Hans lilla kropp kämpar för att hantera cellgifterna han fick i förra veckan. Idag har han en trött dag med mycket sömn. Tänk att något som heter gift kan vara medicin, då förstår man vilken allvarlig sjukdom som greppade tag om Bastis kropp.

För mig är det fortfarande svårt att förstå att han har cancer, trots att det nästan gått ett år sedan dagen vi fick det fruktansvärda beskedet. Ett år av mycket tid på sjukhuset, många behandlingar och oändligt många blodprover. Det känns overkligt och när jag berättar för andra reagerar nästan alla likadant, å vad hemskt. Självklart är det hemskt, vidrigt och så orättvist när barn blir sjuka men ändå klarar vi av att hantera situationen på olika sätt. Varje familj har sitt sätt att hantera denna fruktansvärda sjukdom som tyvärr drabbar så många människor såväl barn som vuxna.

Vet inte om det är för att vi lever med cancern dagligen som en objuden gäst i vårt hem som jag märker hur många som drabbas eller om det faktiskt har ökat med cancerdiagnoser. Oavsett är det väldigt hemskt och orättvist att vissa familjer ska behöva leva med detta. Det enda positiva med detta är alla fantastiska människor vi träffat i verkligheten samt i sociala medier, vad hade jag gjort utan er?! Några som vet vad vi går igenom på ett sätt som är ovärderligt då det är en sådan märklig värld. Har man inte varit i det är det kanske svårt att förstå allt som händer med livet i den här situationen. Basti verkar som sagt glad och ser väldigt frisk ut på de flesta bilderna, men cancer är så mycket mer än det fysiska. Som när vi var på sjukhuset nu senast och han efter en dag ville åka hem, sådana små ord och uttryck är svåra att hantera. Att ha barn och inte kan ge dem det som de vill av olika anledningar är svårt men att tvinga dem till något de inte vill men verkligen måste känns som något annat.

Var någon som frågade om man inte i samtalen med honom skulle kunna vända det till något positivt med att vara på sjukhuset och något vi vill. Personen jämförde med närvaro på skola, förskola och jobb vilket man antingen kan säga att man måste göra eller vända på det till att det är något vi vill göra när barnen inte vill gå dit. Men jag vet inte hur jag med trovärdighet ska försöka få Basti att se det som något som vi vill göra även om det är klart att mer avklarade behandlingar kommer ta oss närmare en frisk Basti. Men tänk om det blir återfall och inte alls ett slut på detta vid valborg 2020. Hur ska jag kunna säga att vi vill vara på sjukhuset när han i vissa stunder förknippa det med mycket smärta då nålar ska sättas och sonden ska bytas som exempel. Då är det inget vi vill utan måste. Vi försöker såklart vara så positiva som möjligt med Basti men när han är så ledsen och säger att han inte vill vara med på behandlingar och ber mig få dem att sluta då kan jag inte motivera honom med att detta är något vi vill. Jag vill inte vara där i de situationerna men det måste jag och framförallt måste Basti det. Han är en modig superhjälte som bara måste ta sig igenom allt detta och bekämpa allt vad cancer heter. Tillsammans ska vi komma ut ur denna cancerbubblan starkare än förut även om vi kommer bära på många ärr hela familjen som måste hanteras på olika sätt.

2 reaktioner på ”Trötter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s