Reflektioner om livet

Ligger i sängen och hör regnet smattra mot rutan. Hur hamnade vi här? Jag vet att det är flera av mina inlägg som berör den frågan men det är tyvärr en ständigt närvarande fråga i mina tankar. Varför blev vi en av ca 300 familjer 2017 som fick beskedet att vårt barn har cancer? Hur fortsätter man livet efter ett sådant besked?

Till en början var det endast en stor sorg och känsla av orättvisa. Jag tyckte vår familj haft tillräckligt många motgångar för att få slippa ytterligare en prövning. Men livet är kanske lite extra tufft för endel eller så har alla familjer samma prövningar bara att man inte hör något om allas öden.

Under en lång period då vi befann oss på sjukhuset kändes det som ett stort vakuum. Tiden passerade utan att vi var endel av omvärlden. Vi fick besök av den vanliga världen ibland då någon kom förbi sjukhuset, det blev korta instick i verkligheten som gjorde att tiden gick fortare. Flera månader bodde vi på sjukhuset trots att Basti verkade frisk när vi åkte in den där kvällen i oktober.

Efter att vi kom hem blev det en enorm inre stress av att ha hela ansvaret själva även om vi hade hemsjukvården som kom på besök varje morgon och kväll i några månader. Det är mycket att hålla reda på med mediciner, sondmat och ibland sprutor. Sedan är det alla besök på sjukhuset för behandling och provtagning, undra hur många besök det kommer bli innan Basti är frisk?

Förutom allt detta praktiska som ska ordnas ska man försöka ta hand om sig själv och sina olika relationer. Vet inte hur många gånger jag försökt komma iväg för att träna, köpt böcker att lyssna på eller försökt komma ihåg avslappningsövningarna jag borde göra. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt, men motivationen och koncentrationen finns inte där. Jag vill så mycket men räcker tyvärr inte till känns det som. Vi har försökt med att schemalägga veckan som kommer men det är en sak i teorin och en annan i praktiken. Tror att det bara gäller att försöka ta sig framåt och genomföra något träningspass mm och försöka att inte se det som ett misslyckande när man inte genomför det man planerat.

Att vårda sina relationer med nära och kära behöver man alltid oavsett i vilken situation man befinner sig i. Jag upplever att det är väldigt svårt och kräver mycket jobb för att relationen till sin partner ska bli det man vill efter några år tillsammans. Vi försöker jobba på relationen även under den tiden som är, men trots det går relationen upp och ner vilket är naturligt. Det gäller bara att försöka fokusera på framtiden samtidigt som man ta tillvara på stunderna som ger positiv energi här och nu samt tänka tillbaka till hur bra vi hade det i Abu Dhabi för då ska vi klara oss igenom detta och komma ut starkare tillsammans.

Sedan är det relationer till alla andra nära och kära där jag tyvärr inte orkar vara drivande, många gånger kommer energin över mig och jag bokar in saker men sedan tar energin slut ganska snabbt och då funderar jag på om jag verkligen orkar umgås. Det jag har upptäckt är dock att om jag bara kommer iväg eller ta det där samtalet så brukar det bara ge en massa energi att umgås med andra.

Det skulle kunna ses som motsägelsefullt detta inlägg om man jämför med förra om inre driv, men i min värld har det blivit två olika saker. Eller är det så att sista tiden har jag prioriterat Ajabajacancer och det är vad jag lyckas genomföra. Jag vet inte hur det hänger ihop egentligen men det är så jag upplever det i vart fall.

2 thoughts on “Reflektioner om livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s