Kärleken mellan många par sätts på prov i samband med att man får barn och det då finns flera som ska dela på uppmärksamheten och man får nya roller. När ens barn blir sjukt såsom Basti sätts kärleken åter på prov då man får fler roller och fokus återigen flyttas åt ett annat håll. Det är lätt att glömma den ursprungliga kärleken och det som förde oss samman när orken och tiden inte finns där. Att våga vara ”egoistisk” och tänka på oss som par är ofta något vi inte prioriterar. Vi har försökt sedan Basti var liten att ta hjälp av nära och kära för att få egentid medan Basti får vara med dem. Efter att Basti blev sjuk och det varit andra saker i vårt liv som hänt har jag ibland ifrågasatt om min och Mickes kärlek finns kvar och att den bara är undangömd eller om kärleken slocknat mellan oss i våra roller som man och fru. Att ifrågasätta sin kärlek är jobbigt och rädslan för att den inte skulle finnas kvar är hemsk, tänk om vi ”bara” är föräldrar och vårdare till Basti numera?

Vår vecka tillsammans har visat att vi fortfarande har mycket att prata om och diskutera förutom Basti och framförallt att det finns kärlek kvar mellan oss. Att känna hur varm jag blir inombords av att titta på Micke och att möta hans blick och leende får mig fortfarande knäsvag. Är så tacksam för denna resa som bevisat att vår kärlek finns kvar och att vi kommer hem starkare till Basti. Nu ska vi kämpa på tillsammans med Basti för att stötta honom på alla sätt han behöver och när det blir tufft ska jag tänka tillbaka på den här resan och förhoppningsvis kan vi snart ha en ny resa att se fram emot.