Ligger och slumra i sängarna nu på eftermiddagen och Basti flyttar närmare mig och råkar komma åt mitt huvud med sin hand. Genast säger han förlåt och vill blåsa på mitt huvud. Jag blir helt rörd över vår fina son, vår kämpe. Trots att han har ont och är påverkad av diverse mediciner är han så omtänksam mot mig. Jag älskar min son så mycket och är tacksam för den fina kille han är. Jag hoppas att han inte kommer komma ihåg den här tiden då han har så ont när han blir äldre och att han ändå ska växa upp och ta tillvara på alla stunder i livet och inte ta något eller någon för givet.

Varje dag när jag ser hur många som läser mina inlägg om vår vardag och det engagemang med kommentarer, meddelanden och samtal gör mig oerhört rörd och tacksam. Att inte behöva känna sig ensam är en stor rikedom i livet. Jag har lärt mig mycket de här månaderna och hoppas kunna ge tillbaka lite av den styrka och omtanke som ni ger oss.❤️