Idag fick Basti cellgifter och det gick jätte bra. Nu är det bara att vänta och se hur det påverkar honom. Om han mår bra finns det en möjlighet för permission snart. Vet inte om jag vågar tro på det tills vi får gå ut ur dörrarna på sjukhuset.

I natt sover jag hemma och det är så märkligt hur det är som att jag väntar på att en sköterska ska komma in i rummet eller att det ska börja pipa i någon maskin. Dessa fyra veckor har satt sina spår. Märker även det när jag slötittar på en sjukhusserie och inser att jag lärt mig många sjukhustermer från också. Blir kanske mer allmänbildad under det här maratonloppet.