Så nära men ändå så långt bort

Sitter i en sjukhussäng bredvid Basti som fortfarande sover i den andra sängen. Klockan är efter 10 och det känns som han sovit mer eller mindre hela tiden de senaste dygnen. Han hade en väldigt bra natt. Febern verkar ha minskat och han ser inte ut att ha ont. Men vågar man hoppas på att vändningen i infektionen har kommit efter nästan två veckor med hög feber och smärta?

Samtidigt som jag sitter här har Mikael sovit hemma i natt. Det har gått drygt 2 veckor sedan vi kom hit och numera sover vi inte på samma ställe längre. Livet blev så konstigt, sånt som var självklart känns nu som rena lyxen. Som att få sova hela familjen i vårt hem, laga middag tillsammans eller att få stå och vänta på bussen tillsammans med Basti och få torka hans mun. Just det sista reagerade jag på i förra veckan när jag var på väg till sjukhuset och väntade på bussen. Det var nämligen en mamma med ett barn i Bastis ålder som satt i vagn och hade ätit sin frukost på väg till bussen och därmed blivit kladdig om händer och mun. Mamman var antagligen stressad och jag vet inte vilken vardag hon lever i men hon lät och såg så besvärad ut över att behöva torka sitt barn som blivit kladdig. Tänk vilken lyx att få göra just det! Själv väntade jag som sagt på att få träffa min son på sjukhuset. En son som alltid varit så glad och nyfiken på allt men som nu ligger i sin säng på sjukhuset och inte orkar något utan bara sover. Tyvärr tar man den här vardagen med att torka barnens munnar och händer för givet många gånger. Snälla om du läser detta kom ihåg att vara tacksam för den ”tråkiga” vardagen och stanna upp och njut för du vet aldrig vad som händer om bara en liten stund. Livet kan förändras väldigt snabbt och då blir vardagens självklarheter och måsten en lyx helt plötsligt.

Det känns väldigt konstigt som sagt att vi fått ett andra hem. Det är ett fint ”hem” men det är ett sjukhus och tyvärr saknar vi till exempel möjligheten att kunna laga mat tillsammans eller att tvätta. Men från vårt fönster på rummet så ser jag hem där jag skulle velat leva vår tidigare vardag just nu. Känns som vår vardag är så nära men ändå så långt bort. 

När man kommer ut i den krispiga luften utanför sjukhuset så känns det så overkligt att allt utanför dessa väggar funkar precis som vanligt. Men jag känner mig inte som en del av det just nu då mitt liv förflyttats till en bubbla där allt fokus är på Basti och hans kamp. Och att inse att den här bubblan inte kommer spricka förrän om flera år är overkligt. Förhoppningsvis blir det lite sprickor i bubblan där vi får vara en liten del av vardagen igen men det kommer aldrig bli riktigt som tidigare ❤

10 thoughts on “Så nära men ändå så långt bort

  1. Det är sådär jag tänker nu hela tiden. Ensam med två små helvilda hela förra och hela denna veckan, dag och natt. Superlyxigt verkligen!! Tänker på er massor ❤

    Liked by 1 person

  2. Fint skrivet! Vi glömmer alltför ofta att stanna upp och njuta av vardagens ögonblick. Hoppas att tiden kommer gå snabbt och att ni åter får njuta det vardagliga livet ❤️

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s